Glad jag är.. Sitter här med min The-kopp.. i lugn o ro. Lillan sover, stora tjejen är på bio o mini-mannen i mitt liv ligger och grejar med sitt X-box.

Va längesen jag hade en sån här lugn kväll. Känns helt overkligt underbart! De enda som är tråkigt är att den stora mannen i mitt liv var tvungen att jobba i morgon oxå, och kommer därför inte hem i kväll.. :/ Jag som var helt inställt på att få snosa och kramas o mysa!! Buhu.. men jag klarar mig förhoppningsvis tills i morgon ;)

Tänk vad märkligt det är. Gick nyss ur ett längre förhållande.. o jag lovade mig själv att inte falla hårt för någon igen, att inte lita på nån. Att jag skulle vara ensam. Helst för alltid. Och bara ägna mig åt barnen. Eller bli lesbisk!! haha seriöst.. jag tänkte mig in i den tanken tills den inte alls kändes så overklig o långt borta som den alltid varit. Och jag antar att det var värmen, förståelsen jag mest var ute efter kanske. Den mjukare sida som jag saknat så.

Är väl inte direkt ultimat att tänka sig o lova sig ett liv i ensamhet, eller att bli något/någon man inte är. Men när man är sårat, när man fått nog, när ingenting var o blev som man trott så är det lätt att man gör så.

Tanken på att ens kunna se på en man med sådana ögon igen fanns verkligen inte alls! Jag trodde verkligen på riktigt att jag aldrig nånsin mera skulle kunna älska någon. Trodde inte att jag nånsin skulle VILJA. Om någon närmade sig med glimten i ögat, eller när någon blev lite vänligare än vanligt så gav jag kalla handen direkt! Jag stod verkligen inte ut med tanken ens! På riktigt.

O helt plötsligt kommer den här mannen in i mitt liv. O de fanns inte en chans att motstå!! haha helt galet. Han nästan sööög in mig! Minns hur alla tankar på ensamhet bara rann bort.

Helt otroligt hur starka känslor bara kan försvinna. De är ju så väldigt tydliga o kännbara när de finns där.

O så luckras de upp, bara sådär! SÅ märkligt.

Nu kan jag inte tänka mig att vara utan honom alls!

Han ger mig allt det jag saknade så många år.

HAn är så otroligt manlig men har ändå den där mjuka varma fina sidan som jag saknat.

Han håller om mig hårt. Han frågar alltid hur jag mår. Han klappar på mig, smeker på mig. Ser mig djupt i ögonen. Han säger att han älskar mig, o han stryker min kind. Han ber mig släppa in honom på livet, ber om att få vara delaktig, även i allt tufft. Hur underbart är inte det? O ändå är jag rädd för att berätta, visa o dela allt jobbigt.. rädd för att skrämma bort denna fina man.

Rädd att de ska vara tomma ord. Men varför skulle han be mig om han verkligen inte ville veta? egentligen?

Tänk att man ständigt måste resonera med sig själv.. Nåväl, jag behöver det iaf ;) Ni kanske inte alls är lika tokiga som jag?

Är bara rädd för att det ska bli övermäktigt. Rädd att jag ska få honom att må dåligt oxå. Vill ju vara den som lyfter honom, den som ger honom energi, den som fyller på honom.

Tänk att hela jävla livet består av ständiga rädslor??!! För mig iaf. Beror nog kanske på vad man upplevt förr, hur många nederlag man haft.. osv.. ja vet inte.

Jag blir mest rädd när något verkar för bra för att vara sant. Det skrämmer faktiskt skiten ur mig fullständigt.

Just för att de ska vara FÖR BRA för att varea sant. Att allt bara ska tas ifrån mig på något vidrigt sätt, o rädd för känslan man måste hantera i allt det.

FAn ja behöver nog en psykolog ändå :/ haha

MEN, jag har ändå bestämt mig för att lita på, njuta och ta tillvaro på alla fina stunder vi får. Njuter jag inte av dom nu så kommer jag aldrig att bli lycklig.

En kopp the till, sen sängen! Gonatt på er :)

AAaaaahhh börjar få till en känsla av lugn nu. Allt som behövdes var några timmar av ensamhet, lite musik och massa positiva tankar! :)

Det snöar ute. Va jag inte beredd på när jag vaknade i morse kan jag lova. Men det är lite mysigt faktiskt :)

Kallt som ute här inne nu. Måste nog ringa hyresvärden och be honom sätta på elementen som just nu fungerar som den mest avtändande dekorationen  i stället för värmekälla ;) BURRR!

Snart kommer mina goa ungar hem från skolan. Då blir det fullt ös medvetslös igen :) Det är då jag tar tag i städningen som jag ignorerat hela förmiddagen. I dag har jag inte ens bäddat sängarna ännu. Inte av ren lathet, utan bara för att få vila och bara vara de timmar jag är ledig nu. Hade inte ens ett möte inbokat idag. Vilket är väldigt ovanligt .

Så jag passade som sagt på att NJUUTA av ensamheten.

Sitter o lyssnar på Sam Smith-stay with me. Om o om igen.Vet inte varför.. är egentligen inte min musiksmak men...Har fastnat ordentligt för den. Har en förmåga att lyssna sönder alla låtar jag fastnar för ;) Men den här låten får mig så lugn o ger mig massa myskänslor! Härligt! :)

I kväll kommer min underbara pojkvän "hem". Gud vad gött de ska bli att inte somna ensam. Bara att få krypa nära nära och känna hans värme kommer att bli helt underbart!

Men som vanligt så stressar ja upp mig. MÅSTE städa! MÅste handla! MÅSTE fixa det o det o det o det innan han kommer.

O så stressar ja upp mig för att jag är rädd att hemmasituationen ska skrämma bort honom. Är ju så kämpigt hemma nu. Är på helspänn hela tiden och försöker få det så lugnt som möjligt hemma när han är här. Är de fler än jag som känner så? Skäms över det verkligen. Men jag kan inte hjälpa det.

Är ju absolut inte det att ja SKÄMS över hur jag har det. Det är ju en situation han helt enkelt får acceptera om han vill vara med mig. Men ändå på något vis vill jag inte han ska se exakt hur jobbigt vi har det.

Alla utbrott, alla maktkamper, allt bråk, alla våra konstiga rutiner kring dagens alla aktiviteter för att det ska fungera o allt annat.

Men det är känslor som jag måste försöka jobba bort på något sätt.

OM jag ändå får önska så önskar jag mig en lugn o mysig helg. Massa mys, skratt och med så lite utbrott som möjligt. Och lugna långa nätter så vi får sova ut ordentligt allihop.

Why am I so emotional, no it´s not a good look, gain some self control...

Hej :)

Ny här.. Har inte hunnit kika runt någonting utan hoppar direkt på skrivandet!

Har egentligen miljoners miljarders tankar och känslor som snurrar runt i huvudet. Men bara för att jag nu sitter här o vill o behöver få ur mig allt så är det helt tomt! Är det inte märkligt?

Min dotter berättade för mig att hon brukar ligga och skriva av sig på kvällarna, och att hon mår mycket bättre efter att hon började. Därför sitter jag här nu.

För tillfället, eller egentligen så länge jag kan komma ihåg så har vi en ganska jobbig situation hemma. Då får man försöka komma på småsaker som får en att hitta lite kraft och energi för att ta sig igenom vardagen.

Usch, vad tufft det där lät. Men det är faktiskt så. Just nu lider vi allihop. Jag o mina 3 små fina.

Egentligen orkar jag inte ens sitta här.. orkar inte börja gräva i allt. Orkar knappt skriva ner orden, vill blunda för allt som händer o försöka skyla över det. Mörka. Gömma.

Men det går inte längre. All fokus o hela starkaste rampljuset måste lysa upp nu. Vi har tagit alltför stor skada allihopa.

Och nu får det bära eller brista.

Vill börja med att gnälla ur mig innan jag kan visa att jag faktiskt egentligen är en väldigt positiv person. Jag finner glädjeämnen även i det mörkaste mörker. Även om de kanske inte kommer låta så i mina följande inlägg ;)

Just nu sitter jag fast i en sådan där situation som så måååånga andra oxå gör. Med myndigheter som bollar en fram och tillbaka, som kommer på helt plötsligt att Nej det där ligger faktiskt itne på vårat bord, du får höra av dig hit o dit o vart fan du vill. I princip. O när man hör av sig till "vart fan man vill" så var de visst inte dom som hade hand om mitt ärende. Är så trött så kroppen värker. Ögonen är grusiga, susar i öronen, ångesten lurar bakom nästa hörn o tittar fram hela tiden. Maktlösheten är total. Det dåliga samvetet inför de små, att mamma kan inte trolla fram en lösning på det onda. Allt tar tid. Ekonomin som påverkar o gör sig påmind hela tiden. USCH!! Hatar tillvaron just nu,. Samtidigt som jag älskar den för jag har en bild av hur jag VILL ha det. O det är den man strävar efter hela tiden. Utan en sån bild är man nog ganska körd. Då blir nog allt platt och meningslöst.

Jag är sjukskriven nu. En hemmasittare som tycker synd om sig själv tänker ni?

Nej. Eller jo. På sätt o vis. O vet ni varför jag tycker som mest synd om mig själv?

För att jag har alla svar o lösningar i huvudet, på papper. Men ingen vill lysnna eller lita på att jag som mamma vet bäst. Helt otroligt. Verkligen HELT otroligt!!

Man känner ju sina barn bäst som förälder, right? Nej tydligen inte. Finns visst alltid nån som vet mer. Ofta är de högavlönade och har rast vid klockan tio.

BITTER! Är vad jag är... Det som jag lovat mig själv att aldrig bli. Den egenskap jag minst tycker om hos människor själv. Men nu förstår jag. Hur man kan bli o må när man itne får gehör. När man ständigt får mattan bortdragen under fötterna. När man blir sparkad på när man redan ligger osv..

Bittrast av allt är ja på detta:

Jag är sjukskriven. Vet ni vad det märkligaste är?

JAG ÄR INTE SJUK!

Jag är en levnadsglad (i normalfall) tjej/kvinna på 31 år, som inte vill något hellre än att jobba. O värre ändå är att jag har ett jobb.. Som timvikarie men ändå. Får jobb nästan hela tiden. JAg blev erbjuden ett jobb förra veckan med. Ett jobb jag verklgien vill ha, som jag brinner för något enormt. Som jag känner att jag skulle ha massor att erbjuda på. MEN jag fick tacka NEJ. JAg gråter nästan.

Hur sjukt kan det vara? O vet ni vilka som får mig att gå o sjukskriva mig trots att jag inte är sjuk?

Socialen.

O anledningen?

Jag har ett barn med väldigt speciella behov. Han har förkortade dagar på skolan och klarar inte hela skoldagar.

Han har 4 diagnoser och går på både medicinering och behandling.

Just nu är jag sjukskriven för att gå hemma och vårda honom.

Och eftersom jag inte får ha honom på fritids så kan jag heller inte jobba.

Eftersom jag itne kan jobba kan jag inte försörja min familj.

Eftersom jag inte kan försörja min familj så var jag tvungen att vända mig till socialen.

Där började allt, som fick mig mer utbränd än jag vat tillattbörja med.

JAg började inte med att söka ekonomisk hjälp.

Jag började med att söka hjälp med sonen. JAg ansökte om kontaktperson/kontaktfamilj. Dels för att kunna jobba då han är hos dom men oxå för att han själv ska få komma ifrån mamma lite. Hitta på andra saker. FÅ lite miljöombyte. HAn har inga vänner som fyller på honom med detta eftersom han har väldigt svårt socialt och bra vill vara med vuxna.

Men oxå för att mina flickor skulle få andas ut, inte behöver tassa på tå rädda för att han ska få ett utbrott eller slåss eller säga/skrika fula saker. För att de ska få sova en hgel natt och för att de ska få tid att få vara med mamma lite.

Och avlastning behöver jag verkligen. FÅ andas lite.
Hämta nya krafter.

Allt såg så bra ut efter första mötet. JAg skulle självklart få hjälp. Jag berättade att det avr lite eller väldigt skyndsamt, eftersom jag itne kunnat jobba alls, o hade inga pengar till mat hyra osv..
Men det visade sig ta välkdigt lång tid.

Efter att ha haft möte med pappa till barnet så var det kört för mig. Pappan nekade mig hjälpen. HAn har rätt att säga nej om sådana insatser för sonen. Trots att sonen är hos mig på heltid och pappa själv inte har möjlighet att avlasta/ ha sin son extra.

I stället startades en utredning. Som skulle visa om de kan ta några beslut ändå, beroende på vad som är bäst för barnet.

Jag ansökte oxå om hjälp med att få min son till skolan på mornarna. Han vägrar gå i skolan och det är krig varje morgon. Fönsterrutor har kraschat tillomed för att han får sådana utbrott när han ska dit. O då har jag ändå 2 barn till som ska ha hjälp på morgonen.

JAg har bärt honom till skolan, dragit honom till skolan. motiverat honom tills han kommit iväg. Ringt vänenr som hjälpt mig dit med honom. Men många av dessa dagar går det verklgien itne alls. HAn har fått hög frånvaro och har svårt att nå upp till målen som sätts i skolan.

Nåja under tiden utredningen pågick så sökte jag ekonomisk hjälp, förklarade situationen : Sonen kan inte gå på fritids, han kommer inte iväg till skolan, utredning för hjälp pågår.

Jag kan därför under tiden inte jobba och får inga pengar.

JAg fick avslag med motiveringen att jag itne är inskriven på arbetsförmedlingen och itne har uppvisat några sökta jobb för månaden jag ansökte om!! O en fin liten paragraf om att man måste ta ansvar för sitt eget liv. AJ! som jag itne försöker det?

JAg överklagade och förklarade situationen IGEN, men fick avslag även på den.

Hyran kom efter, likaså elen. Som att det var vad man behövde när man kämpar så med de andra varje dag?

JAg ringde o grät o förklarade att hade jag bara hjälp för sonen så hade jag ju jobbat. JAg hade försörjt oss själv. Jag VILL ju jobba, behöver få komma ut o jobba för att få en så normal situation som de bara går. Med rutiner för sonen, att mamma jobbar och han är i skoal fritids.

Blir ju ingen normal hemmasituation med mamma som bara går hemma hela dagarna.

Hon svarade mig då. Det finns bara en lösning: Och det är att du sjukskriver dig. JAg vart så paff så jag visste inte var jag skulle ta vägen, o för första gången kunde jag itne hålla ilskan inne.. FÖR VAD??? Vad ska jag sjukskriva mig för? JAg är ju INTE sjuk?

Men det kunde hon inte svara på.

Tiden gick och jag hoppades på att utrednignen skulle gå fort så jag fick rätt hjälp o kunde börja jobba även om det bara var något pass här o där, så jag fick ihop pengar till hyran iaf. Men tiden gick.

Tillslut hade jag inget val, om jag inte ville ligga efter med en hyra till var jag tvungen.

Bokade en tid för sjukskrivning.

När jag träffade läkarten så visste jag ionte om jag skulle skratta eller gråta eller vad jag skulle säga.Men jag sa som det var från början till slut.

Hon sjukskrev mig för ångest i en hel månad. Men hon var alldeles syum över hur de kunde få gå till såhär. Hon kontaktade Bup o frågade dom om de kunde hjälpa till ytterligare och hon fixade så jag fick kontakt med kurator så jag kunde ventilera all den här skiten med.

Tog iaf mitt läkarintyg och gick upp till soc o tänkte att nu är det väl inga bekymmer. Nu får jag väl hjälpen jag behöver?

Hon tittade på mig o sa: Ja det här är ju bra. Du är sjukskriven hela oktober ut. Men jag tittar ju på september när du gör din ansökan nu, o då var du ju inte sjukskriven. Nästa månad kan jag däremot itne neka dig.

Där brast allt inom mig.

Nu hade jag på hennes direktiv fixat sjukintyget. Men skulle inte få hjälpen ändå?

Hon sa att hon ändå skulle ta med läkarintyget i beräkning dock och att om jag får bevilajt så sitter mina pengar på konto inom en vecka, får jag avslag så får jag brev hem på posten.

VArje dag ringde jag o kollade kontot 10 ggr o kollade posten med hjärtat i halsgropen. Men på 5 dagen kom ett besked att jag fick hjälp. Puuuuuhhhhhhh.

O nu i oktober är jag ju sjukskriven så då kan hon inte neka mig.

Ligger ju dock efter med en hyra som jag inte får någon hjälp med.

Men deras rekommendation är att jag håller mig sjukskriven så jag har rätt till hjälp från dom ekonomiskt.

Från socialtjänsten kom sedan beslutet att de inte har några insatser eller nån hjälp för mig.

Helt otroligt. VAd gör jag nu?

Var på möte med skolsköterska och kurator på hans skola igår. Världens underbaraste människor. Helt enastående och de enda jag träffat som verkligen försöker på riktigt hjälpa.

De anmäler nu socialen för hur allt gått till o för utebliven hjälp.. men i allt detta anmäler de även hemmasituationen som ohållbar, o att mina andra barn far illa då sonen inte får hjälp. Det gör så ont. Mne det är ju sant. DE mår ju jättedåligt. Det anmäler de för att få fart på socialen, för att de inte ska kunna neka mig hjälpen. De gör det för min skull. De klandrar itne mig som mor. Men gud vad hårt det känns. KAn itne sluta gråta när jag tänker på det.

Kan itne sluta gråta när jag tänker på att jag självmant gick upp till soc för att be om hjälp med min son (något som tog mycket emot att göra) för att kunna jobba o få ordning på hela situationen, men det slutade på det här sättet. Ingen hjälp och nu helt utmattad, något jag itne var innan jag gick dit. Inte på samma sätt iaf.

Har nog missat 1000 viktiga bitar i det här. Men såhär är det på det stora hela iaf.

Usch.. Nu väntar jag på nästa steg i allt det här.

Måste sjukskriva mig på nytt för att ens få ekonomin att rulla och jag har ansökt om fullt vårdbidrag. Hur kan det få gå till såhär?

O hur kan pappan bara få neka mig hjälpen men sen inte behöva ta sitt ansvar som förälder?

HUr kan jag bli nekad hjälp? Vilka FÅR hjälpen då undrar jag lite?

Det här inlägget blev långt, kanske ingen som orkar läsa.. men nu har jag precis som min dotter , skrivit ur mig.. o de känns skönt.